Author: Lukas Mattson

Bokanmälan:

Albert Schmelzer

Rudolf Steiner im Spannungsfeld von Freiheitsphilosophie, Menschenrechten, Nation und ”Rasse”

(Rudolf Steiner i spänningsfältet av frihetsfilosofi, mänskliga rättigheter, nation och ”ras”)

Recension av Ruhi Tyson

 

Albert Schmelzer, professor vid Alanus universitetet och sedan länge en av de mer framstående forskarna i den tysktalande waldorfvärlden, publicerade nyligen (oktober 2025) en bok om Steiner med fokus på hans (kultur)politiska hållning. Det har visserligen skrivits relativt mycket om Steiners ras-tankar (exempelvis Martins 2012; Brüll & Heisterkamp 2008; Rose 2013; da Veiga 2022; även ett avsnitt i Tyson 2025) men Schmelzers bok är unik i att den tar ett samlat grepp kring Steiners frihetsfilosofi och tankar om mänskliga rättigheter och kontrasterar detta med hans idéer om nationalism och raser. Schmelzer går också biografiskt till väga, dvs. han belyser hur idéerna utvecklas från den unge Steiner till den äldre. Boken är också med sina 330 sidor betydlig längre än tidigare verk.

Fördelen med den biografiska blicken blir tydlig genom möjligheten den ger att framhäva kontinuitet och utveckling i Steiners tankar. Det råder en markerad kontinuitet i hans individualistiskt orienterade filosofi, något som också återkommer i hans syn på mänskliga rättigheter. Detta står å andra sidan i markerad kontrast till hans idéer om raser. Steiner använder överhuvudtaget, så vitt känt enligt Schmelzer, inte ordet ras i sina tidiga arbeten utan först i mötet med teosofins tankegods där begrepp som root-races (ungefär rot-raser) förekommer. I decennierna som följer återkommer han till frågor om människoraser vid olika tillfällen men på ett utpräglat osystematiskt sätt. Det framgår med all tydlighet att han aldrig befattade sig med frågan särskilt systematiskt utan snarare upprepade mycket av sin tids allmänna tankegods i relation till vad som för stunden intresserade honom. Det ursäktar förstås inte de emellanåt klart rasistiska uttalanden han faktiskt gjorde, inte ens mot bakgrund av att detta var något som levde i tiden. Steiner var, som Schmelzer framhåller, med sin individ-orienterade filosofi, tidigt ute med att understryka att kvinnor borde bedömas, inte utifrån sitt kön, men, precis som män, utifrån sina individuella förmågor. Det föreligger, så vitt vi vet, inga kontrasterande uttalanden där han svepande beskriver kvinnan i kategoriska termer. Det framstår alltså som en anmärkningsvärd spänning i Steiners idébiografi att han ända fram till sin död inte fullt ut verkar ha sett motsägelsefullheten här i relation till både rastankar och antisemitism.

När det kommer till Steiners uttalanden i tal och skrift om judar och judendom ser man också en tydlig utveckling. Hans ungdomstexter vittnar om en syn på det judiska som inbegriper flera klassiska antisemitiska idéer, exempelvis att det skulle finnas ett specifikt ”judiskt” sätt att tänka. Han avfärdar också antisemitismen som grotesk men i stort sett harmlös, något han mot slutet av 1800-talet under loppet av några år successivt ändrar sig om för att i början av 1900-talet skriva om den som en reell fara. Trots detta vidhåller han i slutet av sitt liv, i sin självbiografi, när han i tillbakablicken reflekterar över en positiv recension han skrev till en bitvis grovt antisemitisk roman av diktaren Robert Hamerling, att han var helt saklig i den. Till saken hör att han vid den tiden arbetade i en judisk familj som privatlärare och fadern i familjen hade blivit djupt sårad av det Steiner skrev, något Steiner både då och mer än 30 år senare ställde sig relativt oförstående till.

Schmelzer visar att Steiners tänkande på många punkter genomgick en utveckling under första världskriget i riktning mot en större medvetenhet kring problemen och riskerna med framför allt nationalismen. Men denna utveckling står i en outtalad konflikt med hans i grund och botten essentialistiska syn på folk och kulturer. Essentialism betyder i detta sammanhang i korthet en syn på folk och kulturer (etniciteter) som bärare av bestämda egenskaper och kvaliteter, i någon mening en sorts personligheter. Det är samma syn som dagens (och dåtidens) högernationalister propagerar när man ifrågasätter migranters möjligheter att bli ”genuint svenska”. Även om Steiner skiljde sig från mycket av den tidens tyska höger genom att kritisera blodsbands-nationalismen (alltså att man var tysk genom sin härkomst) så skedde det främst genom att den ersattes av en spirituell/andlig delaktighet i den tyska kulturen. Den beskrivs som en kultur som representerar Europas ”Jag” i omedelbar form, till skillnad från exempelvis de portugisiska och spanska kulturerna som representerar jaget förmedlat av det Steiner kallar förnimmelsesjälen. Det kan låta oskyldigt, men Schmelzer citerar Hurner, en sydafrikansk antroposof, som berättar att dessa perspektiv användes av framför allt tyska och engelska antroposofer i Sydafrika för att legitimera tanken att de svarta afrikanerna inte var kapabla att styra sig själva utan behövde ledas av människor från kulturer i vilka ”jaget” direkt kom till uttryck (främst då Tyskland och Storbritannien).

Denna essentialistiska syn på etnicitet hör till ett av antroposofins stora, relativt obearbetade, frågor. Steiners relativt sällsynta tankar om ras, Schmelzer visar att det handlar om färre än 10 föredrag (av över 6000) där detta är en central fråga och inte enbart något som omnämns i förbifarten, kan avskrivas som irrelevanta för antroposofin. De är så inkonsekventa och ytliga att de med stor sannolikhet främst återger vad han läst i den tidens forskning på området i kombination med teosofiska tankar och egna reflektioner. Detsamma kan inte sägas om Steiners berättelser om olika folksjälar och tidsandar. Dessa representerar en central del i antroposofin och, givet att man inte avfärdar även detta som en del antroposofin som saknar giltighet, det återstår att reda ut, på ett systematisk och forskningsförankrat sätt, hur man samtidigt kan behålla idén om folksjälar men utan att det inbegriper den sortens kulturessentialism som idag med rätta betraktas som rasistisk. Schmelzer viker inte undan för några av dessa, och andra, svåra frågor, inbegriper även skarpa kritiker av Steiner som Staudenmeier, Koren och Zander i sin diskussion på ett balanserat sätt. Han korrigerar en del av deras mer svepande omdömen men visar också på Steiners inkonsekvenser.

För att sammanfatta. Det råder ingen tvekan om att Steiner i generell mening var motståndare till nationalism, antisemitism och rasism. Det råder heller ingen tvekan om att han samtidigt inte förmådde frigöra sig från sin tids tankegods i dessa sammanhang och därför presenterade en rätt så ambivalent syn i sitt föredragsverk (hur han var i sitt dagliga liv är delvis en annan fråga, det är ju inte helt okänt att människor uttrycker sig skarpare i skrift eller föreläsningar än vad de sen faktiskt gör i umgänget med faktiska personer). Eftersom frågan är återkommande behöver det understrykas även i en recension, att Steiners problematiska uttalanden om raser, judendomen, mm., oavsett hur osystematiska och perifera de var, har spelat en emellanåt graverande roll i antroposofins utveckling och de bör varken relativiseras eller förringas (en mer ingående diskussion av detta finns i Tyson 2025).

Som helhet är boken, i mina ögon, ett gediget forskningsarbete även om korrekturläsningen inte alltid gjorts tillräckligt noga (det finns flera ställen där hela meningar upprepas med kort mellanrum och slarvfel som att Michel Foucault kallas Charles). Utomstående kritiker hade kanske önskat sig en del skarpare formuleringar av Schmelzer emellanåt men det handlar, tänker jag, mer om tolkningsperspektiv än om grundläggande skillnader i omdömen. En tydlig brist är ändå att Schmelzer helt förbigår att lyfta Steiners syn på araber (och hans återkommande uttryck ”arabism”) och bara i förbifarten nämner synen på kineser och Kina (något som nyligen blivit föremål för en studie det inte är helt orimligt att han haft kännedom om, se Hammer & Swartz-Hammer 2024). Här återstår en del arbete. Schmelzer själv noterar att han inte befattat sig närmare med Steiners syn på olika religioner och även om det finns en del enskilda studier så vore en motsvarande biografisk genomgång som denna välkommen. Så vitt jag vet finns inga planer på att översätta boken men Martyn Rawson arbetar i skrivande stund på några engelska sammanfattningar och så fort något blir tillgängligt länkar vi till det här på sidan.

Ruhi Tyson

 

Referenser

Brüll, R. & Heisterkamp, J. (2008). Frankfurt Memorandum: Rudolf Steiner and the subject of racism. PDF-fil. Nedladdad 2024-07-06 från https://info3-verlag.de/wp-content/uploads/2018/08/Frankfurt_Memorandum_English.pdf.

da Veiga, M. (2022). Ethical universalism and its dilemma in cultural history. CESt edition.

Hammer, O. & Swartz-Hammer, K. (2024). China in the anthroposophical imaginary. Vienna Journal of East Asian Studies, 16, P. 50-82.

Martins, A. (2012). Rassismus und Geschichtsmetaphysik. Esoterischer Darwinismus und Freiheitsphilosophie bei Rudolf Steiner. Info3 Verlag.

Rose, R. (2013). Transforming criticisms of anthroposophy and Waldorf education. -Evolution, race and the quest for global ethics. PDF-fil. Centre for philosophy and anthroposophy. Nedladdad 2024-07-06.

Tyson, R. (2025). Waldorfpedagogik – En kritisk introduktion. Liber.

 

The Waldorf Teachers’ College and the Waldorf School Federation’s honorable mention in 2025 goes to Anne-Marie Körling.

With this honorable mention, WLH and WSF want to highlight people or organizations who, through their work, have contributed to the education and training of children and young people.

Within Waldorf pedagogy, it is sometimes said that the school should be a cultural impulse. With this honorable mention, we want to particularly highlight people or organizations that have worked for education’s place in education. It can be about showing the importance of art, contributing to a preschool or school being a tangible part of cultural life, that the education children and young people have received has been enriched by what education can include.

Hedersomnämnandet ges vartannat år till någon som verkat i eller för det waldorfpedagogiska. Vartannat år ges omnämnandet till en extern person eller organisation som har bidragit inte till just waldorfskolan, men i den anda att man har verkat för att möjliggöra för barn och ungdomar att få möta bildning i bred bemärkelse. Det kan var i direkt arbete med barn och ungdomar eller indirekt på andra sätt.

Vi vill uppmärksamma Anne-Marie Körling för hennes outtröttliga arbete i läsningens, lärarens och elevens namn, som lärare, föreläsare, läsambassadör och författare. Med sitt fokus på undervisningens betydelse arbetar hon för alla elevers delaktighet i läsningen i skolan och hon gör det både genom att stötta och rusta läraren och välkomna eleven in i läsningen. I flera av sina böcker ger Anne-Marie Körling läraren en röst utifrån upplevelser och erfarenheter hon haft som lärare, tillsammans med eleverna. Hon skriver med uppriktighet och värme om vardagliga situationer som lärare ställs inför och vågar också skriva om yrkets djup och komplexitet. Anne-Marie Körling står på både elevens och lärarens sida, håller dem varmt och stadigt i handen och visar en väg framåt.

När Anne-Marie Körling berättar, skriver och undervisar läsning omfattar det mycket mer än tekniken och färdigheten att läsa. Eleverna får följa med på en resa in i ordens och språkets värld som visar att de olika läsförståelsenivåerna kan vara närvarande redan från början, att läsa på raderna, att läsa mellan raderna och att läsa bortom raderna. Genom att engagera eleverna i samtal och reflektioner om ord, språk, läsning och böcker utvidgas undervisningen till att vara bildningsorienterad och bildande. Ibland beskrivs bildningserfarenheter som särskilt betydelsefulla händelser och existentiella möten. Vi som lyssnat, läst eller deltagit i Anne-Marie Körlings föreläsningar märker att det bildningsartade och det existentiella ges möjlighet och tid.

Riksförbundet Waldorfförskolornas Samråds och Waldorflärarhögskolans hedersomnämnande delas ut från och med 2025. RWS och WLH vill med detta hedersomnämnande lyfta fram personer eller organisationer som genom sitt arbete bidragit till att stödja de yngre barnens utveckling.

Det finns en lång förskoletradition i Sverige. Här finns också sedan länge en stark waldorfförskoletradition. Nästan alla barn i Sverige går idag i förskola – det är av största betydelse att alla dessa barn har goda år där. År av goda och värdefulla erfarenheter, som barnen inte alltid minns konkret, men som de ändå bär med sig och som blir en stadig grund att bygga vidare på.

WLH och RWS vill med detta hedersomnämnande lyfta fram personer eller organisationer som har verkat för att värna barndomen med allt vad det inrymmer av glädje, trygghet, lek, sinnesupplevelser, omsorg och lärande. I waldorfförskolan värnar man ett innerligt och varmt lugn, att arbeta i det lilla och närliggande och ha tillit till att det stora finns däri. Detta syns i det pedagogiska arbetet och i den fysiska miljön. Det är en del av den bildning som waldorfpedagogiken vill att barnen ska ges möjlighet att uppleva i förskolan och senare bygga vidare på i och efter skolan.

Hedersomnämnandet ges vartannat år till någon som verkat i eller för det waldorfpedagogiska sammanhanget. Vartannat år ges omnämnandet till en extern person eller organisation som har bidragit inte till just waldorfförskolan, men i den anda att man har verkat för att stärka barndomens plats i vårt samhälle. Det kan vara i direkt arbete med barn eller indirekt på andra sätt.

 

Mottagare 2025

2025 års hedersomnämnande går till Louise Ejefors, Göran Ekman och Gudrid Malmsten för deras långa, trogna och innerliga arbete inom den svenska waldorfförskolerörelsen.

Louise Ejefors kom till Sverige som 18-åring från Österrike och utbildade sig så småningom till waldorfförskollärare. Hon arbetade därefter som waldorfförskollärare och då även med ett övergripande ansvar för förskolan Lilla Ellen Key. Parallellt med det byggde hon utbildningen till waldorfförskollärare inom Rudolf Steinerseminariet Wärsta Gård. Det blev sedan stommen till den förskollärarutbildning som idag finns på Waldorflärarhögskolan i Bromma. Även föräldrar fick ta del av Louise kunskaper genom de föräldrautbildningar hon ansvarade för. Louise har även suttit i ett antal styrelser för waldorfförskolor och stöttat starten av nya waldorfförskolor.

Viljan att värna barns rätt till en trygg och glädjefull barndom var tydlig både i Louise arbete direkt med barnen och i arbetet med studenterna i förskollärarutbildningen. Hennes iakttagelseförmåga och varma humor kom också till uttryck i en stående kolumn i Forum för antroposofi, där hon gav läsarna glimtar från förskolans värld.

Louise har alltid med värme, medmänsklighet och som ett konkret stöd funnits till för barn, föräldrar, kollegor och studenter – och har även om det uppkommit svåra situationer kunnat ge kraft och stärka vilja till att gå vidare.

Göran Ekman hade en avgörande betydelse i skapandet av den waldorfförskollärarutbildning som grundades på Ståthöga i Norrköping. Genom sitt långa engagemang i styrelsen för Rudolf Steiner Förskoleseminariet kom Göran att, tillsammans med Anne Widmark och andra kollegor, under många år bära kursansvaret för förskollärarutbildningen där. Hans gedigna erfarenhet i trähantverk har varit ovärderlig för hans strävan att inspirera blivande waldorfförskollärare att våga lita till sina egna förmågor när det gäller hantverk. I de böcker han skrivit om skapande processer har hans grundsyn kommit till uttryck i text och bild.

När waldorfutbildningarna under ett antal år samverkade med Lärarhögskolan i Stockholm kom Görans erfarenhet av lärarutbildningen vid Linköpings universitet väl till pass. I mötet med den akademiska traditionen var Göran orädd i att värna hantverket och konstens egenvärde.

Som lärare i trähantverk är det i en anda av lugn öppenhet som han söker sig fram mellan form och karaktär. Klossar, djur och människor hämtar utgångspunkt i det som ges av träet självt. En aning av en karaktär täljdes in i trästycket, för att lämna utrymme till barnets fantasi att förfärdiga och skapa i leken.

Göran har förmågan att förstå betydelsen av aning och intention. I utbildningen har blivande förskolepedagoger fått lära sig att ge omsorg åt uttryck som ger flöde åt fantasins formförvandlande kraft.

Gudrid Malmsten utbildade sig tidigt till förskollärare. När hon senare valde den allmänna linjen vid Rudolf Steinerseminariet i Järna lärde hon känna den tidens stora waldorfpedagoger. Det var också därifrån hon fick frågan om att bygga upp en waldorfförskollärarutbildning vid Skillebyholm.

En stor del av sitt yrkesliv arbetade Gudrid på en waldorfförskola mitt i Stockholms innerstad. Självklart packades ryggsäcken varje dag för en promenad till parken. Där kokades gröt på stormkök och där fick barnen klättra i träd.

Under många år har Gudrid varit verksam i våra utbildningar. Genom sitt arbete med dockspel har hon, så befriat från prestationskrav, lyckats berika och inspirera till kreativitet. De senaste åren har Gudrid deltagit i skapandet av en utbildning för waldorfbarnskötare, vilket visat sig vara av stort värde för våra waldorfförskolor.

Gudrid värnar konsten och hantverket genom sinnlig närvaro och synbar enkelhet. Ett pedagogiskt material kan bestå av tre lådor – en med tyg , en med garn och ull och en med träbitar och stenar – man tager vad man haver och skapar. Hon har en omsorg om uttrycken som ger glädje och skönhet. Med sina färgstarka och personliga målningar har hon givit en bildvärld för förskolorna att inspireras av. Gudrid har en begåvning för att synliggöra andra människors förmågor och ser som en livsuppgift att skydda och berika barns världar.

I sina sammanhang skapar Gudrid en miljö som ger liv.