Månad: oktober 2014

NU2014 är en konferens för de som arbetar med högskolepedagogisk utbildning och utveckling. Konferensen anordnades i år av Umeå universitet, Luleå tekniska universitet, Mittuniversitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet. En av sponsorerna är Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF).

Den övergripande rubriken för årets konferens var Lärande kulturer. Under denna rubrik samlades sex mer preciserade teman: Pedagogiskt ledarskap, Utbildning 2.014, Lärares kompetens, Den lärande organisationen, Akademiska kulturer samt Kvalitet och utvärdering.

Karl Larsson och jag reste till Umeå för att delta för WLH:s räkning. Här vill jag sammanfatta något av konferensens innehåll. Det presenterades ett stort antal studier – att ta del av allt är en omöjlighet. Vi valde att fokusera på presentationer under rubrikerna Akademiska kulturer och Kvalitet och utvärdering. Det var dessutom några större gemensamma föreläsningar. Jag fokuserar här på tre av de fyra av huvudtalarnas föreläsningar.

Johan Alvfors representerade Sveriges förenade studenter (SFS). Han talade bl a om betydelsen av pedagogisk kompetens hos de som undervisar på landets högskolor och universitet. SFS önskar att det ska bli obligatoriskt med en kurs i pedagogik för högskolelärarna. Han tog också upp vad det betyder att undervisning är tillgänglig utifrån ett diskrimineringsperspektiv. Hittills har det mest gällt den fysiska miljön, men nu vill man vidga detta till att omfatta undervisningen/innehållet. Det är t ex viktigt att vara tydlig med instruktioner och att kunna dela ut förhandsmaterial.

Johan Alvfors kom in på vad det betyder att utbildningen är studentcentrerad, att sätta studentens lärande i centrum. Med det följer frågor kring vem som har ansvar för studenten och hens lärande och kunskaper. Johan Alvfors citerade Agneta Stark som har sagt att studenten måste ses som medkonstruerande i akademin. Men vad som ska vara i centrum kan diskuteras. För den som vill läsa en text där Johan Alvfors tankar problematiseras rekommenderar jag konferensdeltagaren Eddy Nehls blogg.

SFS vill också att det ska utarbetas kriterier för pedagogisk skicklighet, krav på pedagogisk portfölj och belöningssystem för pedagogisk skicklighet.

Högskolor och universitet ska ju beakta undervisningsskicklighet vid tillsättning av tjänster, men jag menar att det finns en risk med att tron på kriterier och mätbarhet gör att man missar målet. Frågan om mätbarhet och styrning var något som två av de andra huvudtalarna hade som bärande teman i sina föredrag.

Christina Segerholm (rektor vid Mittuniversitetet) talade under rubriken ”Hur lydiga ska vi vara? En analys av de senaste decenniernas nationella (kvalitets)utvärderingar av högre utbildning i Sverige”. Sven-Eric Liedmans (prof emeritus i idéhistoria) avslutande föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” anknöt väl till Segerholms föreläsning.

Christina Segerholm riktade en svidande kritik mot den ökade styrningen av universitet och högskolor. En styrning som döljer sig bakom begreppet kvalitetsarbete. Hon ifrågasatte vilka värderingar som ligger bakom kvalitetsarbetet och tog upp bland annat ekonomi, resursfördelning, New public management (NPM). Det finns en tendens att se högre utbildning som en vara som studenten köper och med det riskeras själva tanken med bildning och utbildning.

Christina Segerholm menar att man kan se en tydlig utveckling från ett mer kollegialt styre till linjestyrning. Några av de jämförelser hon gjorde var:
Kollegial samverkan contra styrning/direktiv från administration
Auktoritet/kunskap contra formell auktoritet
Kollektivt ansvar contra ökat individuellt ansvar
Sakargument contra politisk vilja
Peer-review contra expertpanel

Christina Segerholms föreläsning finns att lyssna på här.

Det finns naturligtvis många nyanser i detta, men tendensen är tydlig.
Jag menar att man kan se många likheter med utveckling som varit inom skolväsendet. Jag tycker också att jag kan se att högskola/universitet i viss mån bidragit till den utvecklingen inom skolan genom att delta i den allmänna klagosången kring svensk skola. Det har i sin tur bidragit till en ökad styrning av förskollärar/lärarutbildningar. Här finns utrymme till en viss självrannsakan, men också möjlighet till förändrat förhållningssätt och handlande.

Ett problem är att det enligt min uppfattning inte primärt handlar om skola eller högskola. Det handlar om en kunskaps- och samhällssyn som slår mot både skola och högskola och där båda dessa stora utbildningsbärare skulle kunna ta sig an dessa frågor gemensamt i mycket större utsträckning än vad som hittills varit fallet.

Sven-Eric Liedmans föreläsning ”Kunskapen som mätsticka och som sätt att leva och arbeta” stärker mig i min uppfattning. Han klargjorde från början att det han talade om inte handlade primärt om högskola utan om synen på kunskap, bildning och utbildning. Hur skiljer man på bildning och utbildning och hur bereder man plats för båda inom ramen för våra utbildningsinstitutioner? Mot slutet av sin föreläsning tog han upp det han ser som skolans uppgifter: att förbereda elever för en god framtida yrkesverksamhet, att utbilda goda och medvetna samhällsmedborgare samt att möjliggöra ett rikare liv. Han menade att idag har man fokus på den nog så viktiga första uppgiften, medan man har tappat bort de andra minst lika väsentliga.
Sven-Eric Liedman tog upp det han menar är Nordens enda bestående bidrag till utbildningens historia; folkbildningstanken. Den bygger på en syn där bildning alltid är öppen för ny kunskap. Där kunskapen är oändlig och genomsyrar människans tänkande, arbete och hela liv. Han avslutade sin föreläsning med orden: Kunskapens vägar är omvägar. Hans föreläsning går att ta del av här.

Förutom dessa föreläsningar var det flera presentationer som gav oss uppslag och inspiration till saker som vi måste utveckla och arbeta med på WLH. Vi blev också stärkta i att vi faktiskt arbetar med frågor som även andra högskolor och universitet kämpar med. WLH har en i jämförelse med andra förskollärar/lärarutbildningar unik koppling till och erfarenhet av praxis. Den är omätbart värdefull när vi nu arbetar med att utveckla en utbildningsinstitution i ett akademiskt sammanhang.

För oss med identitet i pedagogiken – antingen det är waldorfpedagoger eller andra pedagoger – är det påtagligt hur ämnesexperter/forskare trevar sig fram efter god pedagogik. Här är nog pedagoger villiga att hjälpa till om de får och det tas emot.

Jag slogs också av att när folk hörde var vi kom ifrån så var den generella reaktionen positiv och nyfiken. Det kommer att finnas anledning att ha kontakt med flera av dessa personer igen under åren framöver. NU2016 kommer att anordnas av lärosätena i södra Sverige. Då hoppas jag att någon utav WLH:s medarbetare inte bara kommer att lyssna utan också kommer att hålla en presentation som andra kan ta del av!

Caroline Bratt, rektor