Idéburet eller ideologi
av Ruhi Tyson
Vi som förvaltar och utvecklar en idéburen pedagogik, i vårt fall waldorfpedagogik, behöver vara uppmärksamma på att vi inte förmedlar en ideologi, men idéer vars innehåll förhoppningsvis leder till en praktik som är rikare på bildningserbjudanden. Hur detta ska gå till är en fråga vi arbetar med på WLH bland medarbetare och studenter. Här nedan beskriver Ruhi Tyson, medarbetare vid WLH, om just detta.
Idéburen pedagogik och vård har en styrka i att man vilar på en tydligt uttalad värdegrund. Det är en styrka som ger dessa verksamheter en riktning, en koherens och en energi eller entusiasm som annars kan vara svår att uppbåda. Men samma styrka kan också lätt bli till en av våra största svagheter, att vi riskerar att bli stela och ideologiska istället för att idéerna berikar praktiken på ett levande och dynamiskt sätt. De av oss som en gång varit elever i waldorfskolor minns säkert en eller annan lärare som var känd för sin fyrkantighet och oförmåga att bemöta andra på ett inkännande sätt. Själv tycker jag också så här i efterhand att jag särskilt som ung lärare hade lätt för att halka in under idéernas tyranni och bli svepande i mina omdömen (något jag inbillar mig har blivit bättre med åren).
Ju mer en världsåskådning gör anspråk på att kunna förklara eller berätta om världen och livet desto större är risken också att man blir ideologisk eftersom det blir allt enklare att stänga in sig i en bubbla där man själv vet allt och andra inget. Det blir inte bättre av att man då lätt halkar in i en sorts fundamentalistisk hållning där världen blir alltmer svart-vit och sanningen alltmer entydig. Rudolf Steiner, waldorfpedagogikens upphovsman, beskrev det en gång som att man gör världsåskådningen (antroposofin i detta fall) till en grammatik istället för att låta den vara ett drama man grips av och utvecklas genom. Alltså egentligen en bildningsväg och som alla bildningsvägar, något högst personligt. Med ”grammatik” menade han att man låter idéerna bli till ett system för att beskriva och förklara allt, en risk han var väl medveten om låg i det han presenterade som antroposofi. Ändå bedömde han att det var värt den risken. Vi som nu förvaltar och utvecklar denna idéburna pedagogik behöver förstås vara uppmärksamma på att vi inte förmedlar en ideologi men idéer vars innehåll förhoppningsvis leder till en praktik som är rikare på bildningserbjudanden. Hur detta ska gå till är en ständig fråga i praktiken och vi på WLH funderar i skrivande stund på att erbjuda en onlinekurs i kritiska perspektiv på pedagogiken där vi dels sätter waldorfpedagogiken i en fördjupad kritisk kontext och dels diskuterar de olika svårigheter som ibland uppstår i arbetet med idéburna verksamheter.
Ett annat exempel på när det blir ideologi av något är ovanan att ur ett omfattande material välja ut ett citat som alldeles särskilt passar ens perspektiv i en fråga. Det här händer hela tiden. Bibeln kan citeras för att ge stöd åt i stort sett vad som helst. Rudolf Steiner likaså. Med över 6000 publicerade föredrag och 40 skrivna böcker har han hunnit uttala sig om i stort sett allt vid något tillfälle. Därför kan man se lösryckta citat cirkulera, förr på stenciler och muntligt traderat, numera i diverse facebookgrupper, som blir absurda tagna ur sitt sammanhang. Under dessa pandemitider har det exempelvis handlat om några citat ur en föredragsserie där Steiner förutspår att vaccin kommer att tillverkas i framtiden som gör människor ointresserade av det själsliga. Man befarar sen att just Covid-vaccinet skulle ha detta som bieffekt (misstänker emellanåt att det rör sig om en konspiration). Detta visar på en fundamental brist i kritisk hermeneutisk läsning. Man tar något ur sitt sammanhang och så förbigår man vad som sagts i andra sammanhang som eventuellt skulle motsäga detta dessutom ignorerar man vad andra med särskilt kompetens och insikt i frågan (antroposofiskt utbildade läkare i detta fall) säger. Det framgår av föredragen som helhet att Steiner befarar att vi i framtiden kanske kommer att reducera människan till en biologisk varelse utan själ eller ande. Att tala om själen skulle då betraktas som sjukligt i psykiatrisk mening och därför värt att medicinera bort. Jag har svårt att se dagens situation som ett uttryck för detta men det framgår inte heller hur långt in i framtiden han tänkte sig att det rör sig om. Han kanske också helt enkelt hade fel. Att förutspå så pass konkreta saker kan rimligtvis aldrig vara mer än en kvalificerad gissning om man inte vill bekänna sig till en ganska stark determinism, något som Steiner entydigt inte gjorde. Om Steiner gjort anspråk på ofelbarhet hade saken varit annorlunda. Mig veterligen gjorde han det aldrig och var snarare tydlig med att all erfarenhet, sinnlig såväl som översinnlig, måste bearbetas av det mänskliga, felbara, omdömet. Det enda Covid-vaccinerna har gemensamt med vad Steiner säger om vaccin på dessa ställen är just begreppet vaccin.
Jag har uppehållit mig med flit vid en av de ”hetare” kontroverserna beträffande Steiner och antroposofin idag eftersom den så tydligt illustrerar en ovana som förekommer inom den antroposofiska rörelsen (och givetvis även på annat håll).
Det idéburna blir alltså lätt till ideologi på åtminstone två vägar. Den ena genom att idén tyranniserar verkligheten. Den andra genom att man godtyckligt väljer en liten bit ur en helhet och upphöjer den till ideal eller norm. I ena fallet har en sorts glömska inträtt, glömskan inför den egna förbindelsen med en konkret situation. I det andra fallet har en sorts bekvämlighet inträtt, en bekvämlighet som gör att man ogärna låter sin fantasi tyglas av det konkreta sammanhanget och ett kritiskt kunskapssökande.
Till sist, den tyske diktaren och dramatikern Goethe skrev en gång: Kärleken härskar inte men den bildar och det är förmer. Bildningen förhåller sig alltid till den konkreta, specifika, praktiken. Bildningsprocessen är i grunden biografisk och därför också helt personlig (konkret, specifik, praktisk). Jag föreställer mig att Steiner hade detta i åtanke när han sa att egentligen har waldorfpedagogiken ingen fastlagd och allmän kursplan, vi måste ”läsa” oss till den ur det enskilda barnet (i sin lösryckta form tas detta ibland till intäkt för att man inte behöver någon undervisningsplanering eller liknande, det räcker med stundens intuition, ännu ett exempel på bekvämlighetens tyranni). Den sortens ”läsande” det rör sig om förutsätter kärlek i form av det Steiner kallade moralisk fantasi. Det är (bland annat) förmågan att ta en generell idé och konkretisera den på ett för situationen berikande sätt, alltså motsatsen till den ovannämnda glömskan. Eller att i en vag och obestämd situations helhetsbild ”se” vilka idéer som är relevanta för välbefinnandet av de som är delaktiga, alltså motsatsen till den ovannämnda bekvämligheten. Ideologer saknar just moralisk fantasi. Man låter istället idén tyrannisera praktiken (man vill härska i namn av en eller annan princip och både glömska och bekvämlighet är härsklystna egenskaper i oss).
Bara för att man läst allt som finns att läsa om waldorfpedagogik och antroposofi så blir man tyvärr inte självklart mer fantasifull. Tvärtom, idéerna kan snarare fjättra fantasin. Det är förstås inget skäl till att bli antiintellektuell. Men det är ett skäl till att vårda och utveckla den moraliska fantasin parallellt med kunskapen. Hur vi arbetar med det i praktiken på WLH får bli föremål för en egen diskussion. Det är något varje praktik behöver ta på allvar, i synnerhet de idéburna!
