Vinster i välfärden, seminarium på SNS 25/11
I ett fullpackat auditorium på SNS inledde civilminister Ardalan Shekarabi ett seminarium med att citera ur professor Bo Rothsteins bok ”Vad bör staten göra?” om den sk kommunarresten, som gjorde att medborgare kunde behöva hålla sig inom en kommuns gränser i upp till ett år i väntan på operation på tillbörligt sjukhus. Detta illustrerar två saker, dels frågans räckvidd (regeringen försöker nu greppa tag om välfärdssektorn i sin helhet, dvs omkring en tredjedel av Sveriges BNP eller annorlunda uttryckt vård, skola och omsorg över huvud taget), dels frågans komplexitet (staten skall se till att välfärd finns på likvärdiga och rättvisa villkor, men utan individens perspektiv körs över, och helst inte civilsamhällets heller). I statliga välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för statens.
För skolans del är det en framtidsfråga av stora mått eftersom den inte bara handlar om vilka aktörer som i framtiden kommer att verka inom skolans område (stora koncerner, små föräldrakooperativ, idéburna verksamheter etc) utan även om hur sektorn kommer att styras. Den rödgröna regeringen är ganska överens om att spelreglerna för skolan idag bygger på marknadens spelregler, och att det inte alltid blivit så bra. I konkurrens med varandra tävlar dagens aktörer om elever, vilket i sin tur har antagits vara bra för skolan i sin helhet, eftersom konkurrensen skall skapa ett tryck på aktörerna att vara så bra skolor som möjligt. De som inte är tillräckligt bra får se sig slås ut. Ministern menade att denna modell nu nått vägs ände, eftersom de ursprungliga ambitionerna om ett mer småskaligt, pedagogiskt och idealistiskt drivet mångfaldslandskap fått se sig omsprungna av multinationella företag som istället industrialiserar, standardiserar och underordnar skolan företagslogik i syfte att skapa vinster. Kort sagt, i privata välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för företagets.
Vad man nu gör är att man tillsätter en utredning som till 2016 skall presentera åtgärder för att komma tillrätta med de negativa effekterna av marknadsstyrning inom välfärdsområdet, samtidigt som mångfalden skall värnas och professionernas autonomi skall stärkas. Den nya styrningen skall nå bortom NPM. Men inte nog med det, den skall också leda till förbättringar av välfärden över huvud taget eftersom den till skillnad från den gamla skall vara kvalitetsdrivande. Precis som i 1990- talets början saknas alltså inte ambitioner för välfärden.
De åtgärder utredningen undersöker är bl a styrning genom verksamhetsinriktade syftesparagrafer för privata aktörer, SVB- bolagsformen, golv för personaltäthet, meddelarskydd, redovisningskrav på enhetsnivå, hinder för skatteplanering, viktning av LOV till ickekommersiella aktörer och att begränsa de administrativa pålagorna för professionen. Allt detta låter ju bra, och även om det i första hand är åtgärder som riktar in sig på begränsandet av vinstintresset så finns ju åtminstone en sak som talar för att professionen kommer att uppvärderas. Man kan också tänka sig att begränsningar av vinstintresset indirekt leder till att mångfalden stärks, eftersom det helt enkelt blir lättare för icke vinstdrivna aktörer att hävda sig.
Problemet är bara att ingen, förutom ekonomen Jonas Vlachos som åtminstone hann antyda att så var fallet, tycktes villig att tala om elefanten i rummet, nämligen kvalitetsbegreppet. Det är idiotiskt att framstå som att man skulle vara emot kvalitet, men det är egentligen betydligt svårare att vara för kvalitet eftersom det är mångfacetterat, i viss mån subjektivt, öppet för tolkningar och notoriskt svårt att nagla fast. Trots det hördes krav på ”statligt framtagna, nationella och enhetliga mätinstrument” (komvuxrektor), att ”det är för abstrakt att säga att skattekronor inte får gå till vinst, man måste titta på konkreta kvalitetsindikatorer och kostnadsjämförelser” (ekonomen Henrik Jordahl, de konkreta indikatorerna ifråga var bl a kundnöjdhet med att själv få välja när man gick och lade sig på äldreboende och anställdas medvetenhetsnivå om företagets managementstruktur) och slutligen att ”det behövs mer mätning för att kunna ta tillvara på engagemang genom att belöna kompetens och bestraffa inkompetens” (Capios vd Thomas Berglund).
På grund av kvalitetens svårfångade karaktär kännetecknas kvalitetsindikatorerna med nödvändighet av ett par saker: de har en tendens att bli mer och mer detaljerade och de har en tendens att blir fler. De blir alltså styrande. Och för den som till äventyrs hade glömt det bygger NPM som styrmodell på att kvalitetsindikatorer finns till hands för att mäta måluppfyllelse. I skolans fall (nationella prov, betyg, bedömningar, skriftliga omdömen, dokumentation av måluppfyllelse etc) är de nästan exakt samstämmiga med vad som lett till att lärarprofessionen dignar under en tung administrationsbörda och upplever sin autonomi kringskuren. Dessutom har de negativa återverkningar på mångfalden.
Vilket för oss tillbaka till grundekvationen: värnandet av mångfalden, stärkandet av professionernas autonomi, kvalitetsdrivande styrning.
Det försiktigt positiva jag tar med mig från seminariet är att ministern menade att olika rättsliga konstruktioner bör gälla för olika välfärdsområden, vilket kanske skulle kunna öppna för att man också försöker hitta vad Jonas Vlachos kallade ”optimala regleringar för olika organisationsformer”.
Civilminister Shekarabi har ett skickelsedigert uppdrag framför sig: han bör förklara hur regeringens nya styrmodell blir kvalitetsdrivande och tar sig bortom NPM.
Karl Larsson,
Utbildningsansvarig på WLH
