WLH, Waldorfskolefederationen och Riksföreningen waldorfförskolornas samråd har skrivit ett remissyttrande till SOU 2021:33, En tioårig grundskola.
Remissyttrandet kan laddas ned: remissyttrande 2021_33 WLH RWS WSF
Vi har tidigare förordat obligatorisk förskoleklass framför tidigarelagd årskurs 1. Men i och med januariöverenskommelsen blev det klart att årskurs 1 ska tidigareläggas. Denna utredning handlar om hur, och inte om, reformen ska genomföras.
av Ruhi Tyson, lektor vid Stockholms universitet och medarbetare vid WLH
Ibland kan det vara värt att återkomma till de mest grundläggande av alla frågor. I WLH:s fall, varför behövs vi? Skulle det inte räcka med en statlig lärarutbildning, några introducerande seminarieveckor och den litteratur som idag finns om Waldorfskolans kursplan och didaktik? Är Waldorfpedagogiken verkligen så säregen att den kräver en helt egen utbildning? Räcker det inte med påbyggnadsutbildningar?
Det kortaste svaret är ja, praktiskt taget alla länder med Waldorfskolor har också specifika Waldorflärarutbildningar med många saker gemensamt trots ländernas ofta väldigt olika skolsystem. Om det inte behövdes en specifik Waldorflärarutbildning så borde, efter 100 år, någon sorts internationell debatt om detta gå att finna. Jag har i alla fall inte snubblat över någon.
Givetvis överlappar Waldorflärarutbildningen och den vanliga lärarutbildningen, annars hade samarbetet mellan WLH och den gamla lärarhögskolan inte varit möjligt. Waldorfpedagogiken är i grund och botten en bildningsorienterad pedagogik och har därför många beröringspunkter med andra pedagogiska traditioner och, inte minst, med det lärare i alla skolsammanhang gör när de undervisar bildningsorienterat.
Den grundläggande orsaken till varför en särskild Waldorflärarutbildning behövs är inte undervisning i den pedagogiska filosofin (den kan man till stor del läsa sig till) även om den förstås är väldigt viktig. Det är istället introduktionen och övningen i den specifika didaktiken och metoden där en långtgående integration av estetiska och praktiska lärprocesser präglar i stort sett all undervisning. Detta kräver övning precis som vilket annat hantverk som helst och som de flesta vet, ett hantverk lär man sig i en verkstad tillsammans med andra hantverkare. Man kunde förstås argumentera för att lärarutbildningen generellt borde vara mer skolintegrerad men det är en annan och större fråga som inte direkt berör värdet av just WLH.
Det finns också några andra orsaker som jag betraktar som minst lika viktiga som vården av den didaktiska och metodiska traditionen.
En viktig orsak är den fortsatta utvecklingen av Waldorfpedagogiken. Skolor har idag sällan de resurser, framför allt i form av tid, som krävs för att bedriva undervisningsutveckling på bredare front. WLH:s uppgift är inte bara att förmedla och förvalta en given tradition men också att utveckla didaktiken och metodiken vidare, att förnya den. Ett lärosäte, gärna i samarbete med intresserade skolor, har här en funktion som är svår att ersätta. Risken för pedagogisk stagnation är betydligt större om den enda waldorfspecifika utbildning som finns är mindre seminarier och litteraturstudier.
En annan viktig orsak är Waldorfpedagogikens betydelse för den svenska skolrörelsen som helhet. WLH förvaltar inte enbart en praktik i utbildningen av lärare för Waldorfskolor utan också, åtminstone potentiellt, en praktik som på många sätt är värdefull för andra att ta del av. Givetvis har inte Waldorfskolorna och WLH sista ordet i exempelvis integrationen av estetiska och praktiska lärprocesser i all undervisning men vi erbjuder en 100-årig tradition att ta del av. Den svenska skolan skulle bli fattigare om alla idéburna alternativpedagogiska rörelser försvann. På samma sätt skulle den svenska lärarutbildningen bli fattigare om den, mig veterligen, enda alternativa lärarutbildningsformen försvann. Det vore snarare önskvärt att också de andra idéburna alternativpedagogikerna, som Montessori och Freinet, erbjöds möjligheten att utveckla sina egna lärarutbildningar, kanske till och med inom ramarna för en brett anlagd Idéburen lärarhögskola där WLH utgjorde en del.
Det behövs inte mindre mångfald utan mer!
Jag vill här kort nämna något om remissen Fler nyanlända ska uppnå behörighet till gymnasieskolan och kvaliteten i förskola och fritidshem ska stärkas som regeringen i dagarna har lämnat till Lagrådet. Den innehåller förslag som berör även waldorfförskolor och waldorfskolor.
I remissen föreslås bland annat att de som har fritidspedagogexamen ska få möjlighet att få lärarlegitimation (med inriktning mot arbete i fritidshem).
Det föreslås även krav på att förskolechefer ska gå rektorsutbildning samt att man byter yrkesbeteckning från förskolechef till rektor. Så här står det i regerings remiss (s. 60):
”Regeringens förslag: Rektorer för förskoleenheter ska omfattas av ett krav på att gå en obligatorisk befattningsutbildning. De ska påbörja den obligatoriska befattningsutbildningen snarast möjligt efter det att de tillträtt sin anställning och ha genomfört den inom fem år efter tillträdesdagen.
Skyldigheten att genomföra utbildningen gäller dock inte sådana rektorer för förskoleenheter som tidigare har gått befattningsutbildningen, en äldre statlig rektorsutbildning, eller genom annan utbildning eller yrkeserfarenhet har förvärvat kunskaper som en högskola som anordnar befattningsutbildning har jämställt med sådan utbildning. Skyldigheten gäller inte heller rektorer som den 1 juli 2019 är verksamma som rektorer för förskoleenheter.”
Att arbeta som förskolechef är krävande och kräver kunskaper utöver de som ryms i en förskollärarutbildning. Det är bra att det görs tydligt genom att koppla uppdraget till en utbildning på det sätt som gäller för rektorer. Samtidigt kommer det förstås att bli kännbart och svårt för små förskolor att så mycket tid ska avsättas till utbildning. Verkligheten på våra förskolor är att många redan har ont om medarbetare och att arbetsbelastningen är hög. En av de frågor vi tar upp när vi möter politiker är just denna att vid nya krav kopplade till administration så är belastningen på en liten förskola/skola ofta proportionellt sett större än för en större verksamhet. Hur ska små förskolor – waldorfförskolor, föräldrakooperativ, montessoriförskolor och andra – klara alla dessa nya krav även om de är berättigade utan att det tar orimlig tid från tid i barngrupperna?
Personligen är jag tveksam till att ändra benämningen – förskolechef är en inarbetad benämning och förskola och skola är olika slags verksamheter även om de bägge ryms inom skolväsendet. Idéburna skolors riksförbund skrev i sitt remissyttrande att de anser att benämningen förskolechef bör finnas kvar. En majoritet av remissinstanserna hade dock en annan uppfattning. Vill du läsa mer kan du gå in i remissen genom att klicka här.
Det är nog hur som helst viktigt waldorfförskolorna i tid börjar planera för hur förskolecheferna så småningom ska kunna påbörja rektorsutbildningar.
Caroline Bratt
WLH har tillsammans med Waldorfskolefederationen skickat in ett remissyttrande till Skolkommissionens betänkande SOU 2017:35. Det finns att läsa här:
/Caroline Bratt
För en tid sen blev jag uppringd av först en tjänsteman från Stockholms kommun och en vecka senare av en tjänsteman i Södertälje kommun. Deras frågor var oroande.
De hade båda frågor om waldorfförskollärarutbildningen och om den kan räknas som pedagogisk utbildning och därmed ge behörighet att anställas som förskolechef.
I skollagen står det att för att kunna anställas som förskolechef (eller rektor) ska man ha förvärvat pedagogisk insikt genom pedagogisk utbildning och pedagogisk erfarenhet (2 kap. 11§ skollagen 2010:800).
Skolinspektionen har i en promemoria från 2014 (PM 2014-0402) skrivit en rekommendation som innebär att ”pedagogisk utbildning” ska tolkas så att man har 30 högskolepoäng i pedagogik. Detta ska ses om en riktningsgivande rekommendation och är alltså inte lagtext. Denna promemoria och just denna rekommendation hade de två tjänstemännen dock tagit fasta på. De ställde sig alltså tveksamma till att godkänna att waldorfförskollärare ska kunna anställas som förskolechefer, något som skulle kunna få allvarliga konsekvenser för flera waldorfförskolor.
Med anledning av detta vände jag mig först till Skolinspektionens rättschef. Hen framhöll att promemorian bara var en tolkning och rekommendation och att det är upp till kommunerna att välja hur de vill tillämpa lagen. Skolinspektionen var inte villig att förtydliga något gällande waldorfutbildningarna i promemorian. Hon hänvisade mig vidare till Utbildningsdepartementet.
Häromdagen (9/6) kom så ett klargörande från Utbildningsdepartementet. Man kan där inte gå in på hur myndigheter tolkar lagtext – det vore ministerstyre och är inte tillåtet i Sverige. Man lägger sig alltså inte i Skolinspektionens promemoria. Det framgår dock av departementets svar att lagstiftarens intention stödjer att man tolkar skollagens skrivning på så sätt att även waldorfförskollärarutbildning ska anses vara pedagogisk utbildning och därmed tillsammans med pedagogisk erfarenhet ge behörighet att anställas som förskolechef. Man har för närvarande inte för avsikt att ändra på den bestämmelsen.
I departementets svar står vidare att om en kommun i samband med tillsyn fattar ett för en waldorfförskola negativt beslut kring detta kan huvudmannen överklaga beslutet hos förvaltningsrätten för att få en överprövning av tillsynsärendet.
Jag är lättad över att detta besked har kommit före sommaren. Jag hoppas att det innebär att kommunerna, i första hand nu Södertälje och Stockholm, beaktar detta uttalande när de tolkar lagtexten. Den förskolechef/huvudman som önskar en kopia av svaret från Utbildningsdepartementet är välkommen att kontakta mig. Svaret kan vara ett stöd i samband med en tillsyn.
13/6 2016
Caroline Bratt
Vinster i välfärden, seminarium på SNS 25/11
I ett fullpackat auditorium på SNS inledde civilminister Ardalan Shekarabi ett seminarium med att citera ur professor Bo Rothsteins bok ”Vad bör staten göra?” om den sk kommunarresten, som gjorde att medborgare kunde behöva hålla sig inom en kommuns gränser i upp till ett år i väntan på operation på tillbörligt sjukhus. Detta illustrerar två saker, dels frågans räckvidd (regeringen försöker nu greppa tag om välfärdssektorn i sin helhet, dvs omkring en tredjedel av Sveriges BNP eller annorlunda uttryckt vård, skola och omsorg över huvud taget), dels frågans komplexitet (staten skall se till att välfärd finns på likvärdiga och rättvisa villkor, men utan individens perspektiv körs över, och helst inte civilsamhällets heller). I statliga välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för statens.
För skolans del är det en framtidsfråga av stora mått eftersom den inte bara handlar om vilka aktörer som i framtiden kommer att verka inom skolans område (stora koncerner, små föräldrakooperativ, idéburna verksamheter etc) utan även om hur sektorn kommer att styras. Den rödgröna regeringen är ganska överens om att spelreglerna för skolan idag bygger på marknadens spelregler, och att det inte alltid blivit så bra. I konkurrens med varandra tävlar dagens aktörer om elever, vilket i sin tur har antagits vara bra för skolan i sin helhet, eftersom konkurrensen skall skapa ett tryck på aktörerna att vara så bra skolor som möjligt. De som inte är tillräckligt bra får se sig slås ut. Ministern menade att denna modell nu nått vägs ände, eftersom de ursprungliga ambitionerna om ett mer småskaligt, pedagogiskt och idealistiskt drivet mångfaldslandskap fått se sig omsprungna av multinationella företag som istället industrialiserar, standardiserar och underordnar skolan företagslogik i syfte att skapa vinster. Kort sagt, i privata välfärdssystem finns det risk för att individens behov får stryka på foten för företagets.
Vad man nu gör är att man tillsätter en utredning som till 2016 skall presentera åtgärder för att komma tillrätta med de negativa effekterna av marknadsstyrning inom välfärdsområdet, samtidigt som mångfalden skall värnas och professionernas autonomi skall stärkas. Den nya styrningen skall nå bortom NPM. Men inte nog med det, den skall också leda till förbättringar av välfärden över huvud taget eftersom den till skillnad från den gamla skall vara kvalitetsdrivande. Precis som i 1990- talets början saknas alltså inte ambitioner för välfärden.
De åtgärder utredningen undersöker är bl a styrning genom verksamhetsinriktade syftesparagrafer för privata aktörer, SVB- bolagsformen, golv för personaltäthet, meddelarskydd, redovisningskrav på enhetsnivå, hinder för skatteplanering, viktning av LOV till ickekommersiella aktörer och att begränsa de administrativa pålagorna för professionen. Allt detta låter ju bra, och även om det i första hand är åtgärder som riktar in sig på begränsandet av vinstintresset så finns ju åtminstone en sak som talar för att professionen kommer att uppvärderas. Man kan också tänka sig att begränsningar av vinstintresset indirekt leder till att mångfalden stärks, eftersom det helt enkelt blir lättare för icke vinstdrivna aktörer att hävda sig.
Problemet är bara att ingen, förutom ekonomen Jonas Vlachos som åtminstone hann antyda att så var fallet, tycktes villig att tala om elefanten i rummet, nämligen kvalitetsbegreppet. Det är idiotiskt att framstå som att man skulle vara emot kvalitet, men det är egentligen betydligt svårare att vara för kvalitet eftersom det är mångfacetterat, i viss mån subjektivt, öppet för tolkningar och notoriskt svårt att nagla fast. Trots det hördes krav på ”statligt framtagna, nationella och enhetliga mätinstrument” (komvuxrektor), att ”det är för abstrakt att säga att skattekronor inte får gå till vinst, man måste titta på konkreta kvalitetsindikatorer och kostnadsjämförelser” (ekonomen Henrik Jordahl, de konkreta indikatorerna ifråga var bl a kundnöjdhet med att själv få välja när man gick och lade sig på äldreboende och anställdas medvetenhetsnivå om företagets managementstruktur) och slutligen att ”det behövs mer mätning för att kunna ta tillvara på engagemang genom att belöna kompetens och bestraffa inkompetens” (Capios vd Thomas Berglund).
På grund av kvalitetens svårfångade karaktär kännetecknas kvalitetsindikatorerna med nödvändighet av ett par saker: de har en tendens att bli mer och mer detaljerade och de har en tendens att blir fler. De blir alltså styrande. Och för den som till äventyrs hade glömt det bygger NPM som styrmodell på att kvalitetsindikatorer finns till hands för att mäta måluppfyllelse. I skolans fall (nationella prov, betyg, bedömningar, skriftliga omdömen, dokumentation av måluppfyllelse etc) är de nästan exakt samstämmiga med vad som lett till att lärarprofessionen dignar under en tung administrationsbörda och upplever sin autonomi kringskuren. Dessutom har de negativa återverkningar på mångfalden.
Vilket för oss tillbaka till grundekvationen: värnandet av mångfalden, stärkandet av professionernas autonomi, kvalitetsdrivande styrning.
Det försiktigt positiva jag tar med mig från seminariet är att ministern menade att olika rättsliga konstruktioner bör gälla för olika välfärdsområden, vilket kanske skulle kunna öppna för att man också försöker hitta vad Jonas Vlachos kallade ”optimala regleringar för olika organisationsformer”.
Civilminister Shekarabi har ett skickelsedigert uppdrag framför sig: han bör förklara hur regeringens nya styrmodell blir kvalitetsdrivande och tar sig bortom NPM.
Karl Larsson,
Utbildningsansvarig på WLH
