Text av Ruhi Tyson
Alanus Universitetet utanför Bonn i Tyskland har sedan 2015 byggt upp världens kanske enda waldorfpedagogiska forskningsmiljö där doktorander samlas för att presentera och diskutera sina pågående projekt. Den 25 september 2026 presenterades exempelvis doktorsarbeten om: ekonomisk bildning i gymnasiet; upplevelsen av att bli statligt utbildad lärare med bakgrund som waldorfelev; utvärdering av en digital fortbildning i akvarellmåleri för lärare; berättande i waldorfskolor utifrån ett genusperspektiv; Steiners förståelse av hur barns musikaliska uttrycksförmåga utvecklas i jämförelse med musikpedagogisk forskning samt en statistiskt orienterad studie av vad som utmärker ”waldorf” globalt och hur det förankras lokalt. Fler doktorander är knutna till kollegiet men kunde inte närvara och två var helt nya och därmed utan ett projekt att presentera.
De flesta doktoranderna gör formellt sett sin utbildning vid ett eller annat tyskt universitet men ingår i kollegiet som några gånger per termin håller gemensamma möten där arbetena presenteras och diskuteras samt även gemensamma utbildningsinslag och temadagar. Vid detta tillfälle gavs en onlineworkshop i anslutning till presentationerna om att använda AI i doktorandstudierna. Även om språket huvudsakligen är tyska så är kollegiet öppet för internationella deltagare och flera av avhandlingarna har skrivits eller skrivs på engelska. Det går också bra att göra sin presentation på engelska. För den som alltså är intresserad av att doktorera inom det waldorfpedagogiska fältet så finns möjligheten här även om man i praktiken behöver kunna förstå tyska någorlunda.
Den stora fördelen med att ingå i en forskningsmiljö är delaktigheten i en gemensam forskningspraktik. Liknande finns här i Sverige genom det som brukar kallas forskarskolor där man också har ett gemensamt fokusområde. På så sätt är man som doktorand inte ensam med sin övergripande tematik, något som man i stort sett alltid är om man intresserar sig för waldorfpedagogik och doktorerar vid ett universitet. I forskningsmiljön kan man dela erfarenheter med andra doktorander, åka på konferenser tillsammans, med mera. Med tiden uppstår också en miljö med en egen kultur, historia och vetenskapliga specialiteter. Förhoppningsvis blir det så småningom möjligt att bygga upp något liknande för det nordiska samarbetet nu när Steinerhøyskolen i Oslo fått sin ackreditering som högskola. För den nordiska waldorfpedagogiska forskningen vore detta ett stort steg och dessutom ett som, om man fokuserar på exempelvis ämnesdidaktiken, kan vara väldigt berikande för praktiken. Här finns exempelvis föregångare inom en forskningsmiljö främst knuten till universitetet i Marburg som kallas Undervisningskonstdidaktik (Lehrkunstdidaktik). Undervisningskonstdidaktiken liknar på många sätt waldorfpedagogikens klassiska periodupplägg. Där har också waldorflärare som Dirk Rohde skrivit sina avhandlingar, i Rohdes fall om Goethes växtmetamorfostankar och Faradays berömda föreläsningsserie om vaxljusets kemiska historia (The chemical history of a candle). Se vidare om detta på hemsidan (lehrkunst.org) eller avsnittet om undervisningskonst i Sjöström & Tyson Didaktik för bildning och lärande.
Ruhi Tyson är docent vid WLH och deltog i september i ett doktorandseminarium vid Alanus universitet.